Nytt och spännande - eller hemskt otäckt?

Imorgon är det dags. Den där resan till Örebro för att gå på min första vuxna intervju. Jag är nervös. Väldigt nervös till och med. Satsar på att hålla mig sysselsatt, vilket till stor del innebär att jag läser tråkiga böcker och artiklar om konflikthantering. hejja.

Ikväll blir det nog ett peppande samtal hem där någon av mina föräldrar ska få berätta för mig hur otroligt bra det kommer gå på både resa och intervju - för det där klarar jag ju lätt som en plätt. Jag önskar att jag kunde tro på dem lika mycket som de tror på mig. Inte bara när det gäller detta, utan generellt. Ibland undrar jag hur det står till med den där självkänslan - jag har aldrig sett mig själv som en person med dålig självkänsla. Jag tror tvärtemot att jag har gått och blivit blyg. Blyg vid väldigt dåligt valda tillfällen. Det är vad jag övertygar mig om, för vem vill vara tjejen med dålig självkänsla? Det låter ju fruktansvärt onödigt.

Nytt är inte alltid bäst

Ibland känner jag mig lite motsträvig till allt det nya. Det går så fort numera och min cyniska sida tar över och undrar hur det ska sluta. Vad händer när datorerna krashar? Då är det inte mycket kvar som fungerar. Sen är vi alla olika, men såhär är det för mig:

• Jag lyssnar hellre på musik på CD än den på spotify. Då slipper jag sätta på datorn och jag kan få stereon att stänga av sig själv efter valfri tidsrymd. Nämnda stereo har även 2 platser för band (men det har jag faktiskt inga längre). Det är dessutom bättre ljud (men sånt går ju att åtgärda om man skulle vilja.

• Jag använder inte kalendern i mobil eller liknande. Jag gillar papperskalendrar. Kalendrar man kan kludda fula gubbar i. Kalendrar man kan sitta och bläddra i, de man överskådligt snabbt kan se hur den kommande veckan ser ut. De man betalar dyra pengar för att själv få välja layoten på.

• Jag har ett (mycket gammalt) super nintendo och ett Ps2. Jag spelar visserligen väldigt sällan på dem, sällan oftare än några gånger per halvår, men vid de få tillfällen det blir av är det så otroligt mycket nostalgi så man genast blir lite gladare. Som att få några regniga dagar av sin barndom tillbaka.

• Jag HATAR att läsa texter, böcker etc. på datorskärmar. Min miljövänliga sidor skulle gärna vilja, men jag vill hellre ha en riktig bok. Riktiga papper. Att krypa upp i soffan med filt, te och mys blir annars ett helt projekt. Jag kompenserar istället med att återvinna och återanvända.

• Jag gillar gamla ärvda/secondhand möbler och prylar. Det känns som de har integritet och en hel historia att berätta. Inget ont om IKEA - sånna saker har jag också, men nog är de udda stabila stolarna från secondhand trevligare?

Nu låter jag kanske som en bakåtsträvare, men så illa är det inte. Jag har Android telefon och viss teknik är himla praktisk, så det är inte riktigt så illa ställt. Och nog är det smidigt att enkelt kunna lagra information i datorn, (för att inte tala om hur smidigt det är att baka med assistenter) men vissa saker tycker jag man glömmer bort till förmån för tekniken. Saker som faktiskt är mycket mer funktionella än datorerna. Tekniksystemet känns bara så ömtåligt, en illusion av stabilitet. Jag vet bara vilket kaos det har blivit på sjukhuset de dagar Cosmic (journalsystemet) inte velat samarbeta. Att då hitta aktuella medicinlistor etc. blir väldigt avancerat.

Något annorlunda

I går kväll plockade jag ur min piercing. Jag vet inte riktigt varför det blev just igår, och inte riktigt vad det var som fick mig att bestämma mig. Jag har däremot gått och funderat på det ett tag. Inte så mycket för att jag inte gillade att ha den där. Det gjorde jag. Jag tyckte väldigt mycket om den. På något sätt kändes det dock som att den hade gjort sitt, jag gillade den fortfarande, men jag tror nästan att jag växte ifrån den. Från och med nu finns det bara en liten, liten fläck kvar. En liten fläck som jobbar hårt för att bli ett ärr. Det känns konstigare än jag trodde. Det känns verkligen att det är något som fattas och min hand går gång på gång dit för att känna efter. Se om det är sant.

Jag undrar när det kommer sluta kännas konstigt, och se annorlunda ut i spegeln.

Jag undrar hur lång tid det tar innan omgivningen ser det. (och hur många som får reda på det här). Spännande!

Söndag

Idag är jag mest sugen på att bara sitta och fika på ett mysigt café någonstans. Bara sitta och prata strunt och inte oroa sig över någonting. Gymnasiet var en väldigt fin tid på det viset. Det känns inte riktigt som att man spenderar lika mycket tid tillsammans med vännerna längre - men det kanske bara är jag? Men det är klart, många bor i kollektiv, och då har man antagligen inte riktigt det problemet.

Istället för det önskade caféhänget slavar jag framför spisen för att få i mig något och planerar en promenad i solskenet. Man får göra det bästa av det man har

Den vuxna världen

Då var det snart dags. På fredag ska jag åka till Örebro för min första intervju. Inte första någonsin, men första för ett sjuksköterskejobb. Känns lagom bra att det pirrar i kroppen redan nu. Får nog dessutom be en bön eller två för att tågen ska vara i tid hela resan. 3 byten är inget att leka med - och man vill ju inte komma försent det första man gör.

Det känns farligt vuxet att gå på riktiga jobbintervjuer. Det är inte sommarjobb vi pratar om längre (eller okej, sommarvikariat - men man hoppas ju på förlängt efter det). Riktigt jobb med riktigt ansvar. Det är inte utan att man frågar sig om man verkligen är redo för detta. Hoppas att lärarna har rätt när de påstår att man kommer känna sig klar med studierna efter examen, klar och redo att möta arbetslivet. Än är jag skeptisk.

Nu är jag också på G

Igår hade jag fått ett missat samtal från Örebro (äntligen - nu är jag också med i jobbleken). Trixet är väll snarare att få tag på dem nu. Egentligen är det ingen brådska, de skulle ringa senare i veckan om vi inte fått tag i varandra, så det ska nog lösa sig.

Vad som däremot är lite otäckt är att gå på intervju. Inte nog med att de och jag ska komma fram till om vi trivs med varandra, jag ska dessutom lyckas ta mig dit. I tid. Jag känner mig lite kritisk mot SJ. Om inte annat får jag kolla med lite bekanta som håller till i Örebro, kan finnas en chans att kunna sova hos någon av dem om intervjun blir tidigt.

Hjälp, det är dags att bli vuxen

Kapplöpning

En efter en av mina fantastiska klasskamrater stoltserar nu med jobb. Med ett undantag kan jag trösta mig med att de alla kommer jobba i Linköping. Trots vetskapen om detta tittar jag ibland på min telefon, stirrar ut den ordentligt för att mana på den. Ring Örebro, ring! (och ge mig gärna ett galet bra lön)

Tumvantar

Under veckan som gått har jag färdigställt ett par tumvantar i ullgarn. Eftersom jag inte tyckte att de såg så mycket ut för världen passade jag även på att prova något nytt - att brodera mönster med maskstygn. Själva mönstret kommer från en av mammas gamla handarbetestidningar, basen till det i alla fall. Vissa förändringar tillkom under arbetets gång för att det skulle passa bättre till just dessa vantar.

Här är resultatet, jag tycker att de blev riktigt söta. Det kan tänkas att fler vantar kommer skapas på detta sätt, att lägga till mönstret i efterhand var väldigt mycket enklare än jag först trodde

Sista terminen

Schema och prel. flödesgrupp har kommit ut samt prel. KUA placering. Känns väldigt skönt att de för en gångs skull hade lite framförhållning så man kan planera sitt liv någorlunda. Känner väldigt blandade känslor inför den här kommande terminen - å ena sidan ser det luftigt och skönt ut - å andra sidan är jag fullt medveten om att skenet bedrar, det kommer vara fullt upp. Bäst att köra slut på sig innan man ska ta semester, oj förlåt - jag menar jobba.