Halva lovet har nu passerat, men jag känner mig långt ifrån redo att åka tillbaka. Jag är inte klar med att göra ingenting, inte alls. Nu kanske ni tänker att det trots allt ändå är en vecka kvar, men en vecka går riktigt fort. Verkligheten kommer ikapp mig - flåsar mig i nacken. Det går liksom inte att springa ifrån. Stannar jag i Linköping och sköter mig i studierna så kommer jag ofrånkomligen vara Stina, leg. Sjuksköterska redan i sommar. (vilket trots allt är det jag vill)
Jag läste häromdan på underbaraclara om rädslan för att lyckas, och det ligger mer i det än jag vill erkänna. Det är otäckt när man lyckas, när man når sina nål. Det innebär att man måste lämna det välkända, det trygga. Bli vuxen, ansvarsfull och självständig. Jag är lite rädd för att bli vuxen, jobba, ta ansvar, flytta, lära känna en ny stad och nya människor. Samtidigt ska det bli spännande - det är trots allt ett mål och något jag ska och vill uppnå. Det gör tyvärr inte rädslan och ångesten mindre påtaglig, den vilar där i bakgrunden och väntar på ett obevakat ögonblick.Jag tror att många bär på dessa motsägelser, men jag kan bara tala för mig själv. Vågskålen mellan nyfikenheten, det spännande, målet, nya upplevelser eller vad man nu vill sätta i ena ändan - och rädslan.
Ibland känner jag att det är ett under att jag ens kommer någonstans i mitt liv, speciellt med tanke på att jag tycker förändringar kan vara riktigt jobbiga. Det som trots allt pressar mig framåt är nog den envishet som Gud var snäll nog att ge mig. Vägran att böja mig för rädslan och låta den ta över. Jag är rädd för mycket, feg rent utsagt, men jag tänker aldrig, ALDRIG, låta den rädslan styra mitt liv. Skulle jag böja mig för den skulle jag aldrig åstadkomma någonting. Dömd att för alltid bo kvar hemma i lilla Kristinehamn, bo kvar och alltid drömma, fantisera och önska att jag hade modet att ta mig iväg.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar